De är nått jag inte riktigt förstår med mig själv. Varför har jag så oflyt i kärlek ?
Har haft 2 förhållanden som jag kan säga har varit seriösa, ett på 4 år och de senaste på 2.
Båda har slutat med att min motpart var otrogen med en annan kille. Backom ryggen och under en längre period.
Så klart man bygger upp en fasad runt om sig för att skydda sig själv för att slippa gå igenom de igen.

Jag är inte den som har lätt å bli kär i någon. Har hänt ytterst få gånger, och vet inte äns säkert om jag var kär i de som jag var tillsammans med. Kanske i början, eller så var de bara bekräftelsen av att nån var intresserad av just mig.

Började tro att de var nå fel på mig helt för att jag förstod inte riktigt de där med som folk brukar nämna "fjärilar i magen" eller "pirret i kroppen".

Till inte allt för länge sedan. Eller oki de är några månader sedan, de var i sommras. Då sprang jag på henne, har sett henne förut men inte riktigt tänkt på de, men vi började pratas lite, blyg som man är.
Men sedan vet jag inte vad som hände de bara sa *poff* i huvet på mig. Och man kunde knappt sluta tänka på henne.
Är de stalker varning på mig så säg.
Så på den banan gick de, trode att de kunde bli nått för man flörtades lite, tillåmed mina vänner verkade tycka att de var nått på G.
Sedan tog de bara abrupt slut, tänker inte gå in på de helt, men hon var uppenbarligen intresserad av en annan kille.
Är de jag som misstolkar signaler fel eller ? Förvirringen var total.

Men den killen föllbort sedan, då trode man att man kanske hade chansen. Men icke.
Kom en annan kille in i bilden.

Och jag kan väll inte påstå att nån av de 2 senaste som jag hört om verkar vara äns värda att få henne.
Men tjejer verkar ju inte göra annat än falla för badboys och killar som behandlar dem fel.

Ja vad ska man säga, jag börjar ge upp. Vad mer kan man göra.
Inte som att hon inte vet vad jag känner för henne. Är de avskräkande att man har berättat ?
Vad ska man göra i dessa tider för att få den man tänker på ?

Finns de inte plats för oss gentlemen och hopplösa romantiker i denna hårda ytliga värld ?

Man börjar ju undra om de är nått som är fel på en. Eller ?
Har sett mig själv i spegeln och ja.... inte precis nån hunk av Beckham eller Brad Pitt kaliber.
Har förhoppningsvis en bra å charmig personlighet (får jag hoppas i alla fall)

Men jag undrar, har man inte älskat så vet man inte vad man har missat, samt slipper gå igenom obehaget och smärtan som ett krossat hjärta kan anbringa.

Eh fan nu får jag sluta upp med de här jävla självömkandet..
FAN !!!

Livet går ju ändå vidare, man har blivit nobbad så många gånger nu så man är van.
I värsta fall så sitter man där 80 år gammal å singel. Lyssnar på Hardcore och spelar dataspel. Haha

Ne nu avslutar jag detta depp inlägg med den här lilla videon.
Hittade den tack vara min vän Mia, som hade den på hennes blogg som oxå är lite Blue idag.

Du e inte ensam om att känna dig ensam.

Vi finner nog den rätta sinom tid.

Love is a wonderful thing. Embrace it and never let it go.
//Inchi